En vecka.

Imorgon har jag avklarat min första vecka som dalkulla och som högskolestudent. Än så länge känns det bra även om det i samma stund känns jobbigt. Ja nästan allt är ju nytt och inga rutiner har man fått än heller. Men jag trivs och jag hade glömt hur kul det är att skriva och lära sig nya saker. Dessutom är miljöombytet ganska härligt, ja jag syftar på naturen. Idag när jag och Mitschan körde hem från skolan på motorleden tittade jag på alla berg och gröna skogar som omgav oss (ja, jag tittade på vägen också).  Det är vackert här, det är grönt och eftersom jag bor på landet just nu så är allt så lugnt och rofullt. Det är nästan som att åka tillbaka lite i tiden. Förlåt Dalarna men det känns så…

Jag ligger på mitt rum nu och skriver på min uppgift jag fått från skolan. Ja men visst, vi har redan fått en läxa, vi ska skriva max 2 a4 om Johari-fönstret och max 2 a4 om feedback. Det är svårt att komma in i skrivandet men det är som sagt roligt. Medan jag ligger här och skriver så hör jag ibland bommarna gå ner för att tåget är på väg, rätt som det är susar tåget förbi och bommarna slår upp igen. Jag blir lika förvånad varje gång. Ja det är inte av tåget av sig utan det är bara så ovanligt att höra det i vardagen. Det är något nytt.

Ni undrar säkert vad för roliga saker som händer på kvällarna med nollningen och så. Och förlåt David, men jag har inte varit med mycket på det där. Det är inte roligt, inget händer, man går bara runt och hänger känns det som. Kanske blir det bättre men jag hade hoppats på lite tävlingar och sådant. Men jag får vara en torrboll helt enkelt, det finns iaf fler av oss i klassen som tur är…

Nej nu ska jag skriva klart. När jag får mer tid ska jag lägga upp lite bilder på memoarmoa.blogg.se

---